Sista dagarna i Sverige

 

 Min tid i Sverige börjar rinna ut nu, redan på tisdag sätter jag mig på ett flygplan tillbaka till Edinburgh där jag stannar i nästan tre månader innan jag kommer hem till nästa lov. Tre månader är ju inte så jättefarligt men det känns ändå otroligt jobbigt att lämna familjen förstås. Denna månad här hemma har nästan gått lite för fort. Men jag har haft det jättebra, firat julen med familjen, träffat en massa kompisar, fotograferat, kört skoter, hunnit klämma in en och en annan utgång, tagit fikor, gått på stan, bara hängt hemma, firat nyår med ett härligt tjejgäng och till och med hunnit besöka Luleå. Jag hann ju även träffa Gustav en dag. 

Det här har nog på sätt och vis varit mitt bästa jullov någonsin. Det är nästan läskigt hur fort det gick att gå tillbaka till gamla vanor och fortsätta vardagslivet som det var innan jag flyttade utomlands. Det är nästan läskigt hur enkelt det kändes att komma hem igen, verkligen ingenting hade förändrats. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig egentligen, jag har ju redan flyttat hemifrån en gång tidigare och då också insett att allt är precis som vanligt när man kommer hem.

Men jag har haft det jättebra här hemma, jag har njutit av att prata svenska med alla jag träffat, till och med de i kassan, jag har njutit av att slippa skicka iväg engelska mail och skriva uppsatser mitt i natten med dålig grammatik för att jag helt enkelt inte orkar bry mig. 

Men snart åker jag som sagt tillbaka till Edinburgh igen. Känns rätt skönt faktiskt, att komma igång med vardagen på riktigt igen. Börja med fotouppgifterna igen, och trängas i lägenheten med Gustav. Största anledningen till att jag längtar tillbaka är väl Gustav. Saknar honom så mycket att det faktiskt gör ont nu. Att gå från att vara sambos till att vara ifrån varandra i en månad är en rätt stor omställning. Känns fortfarande tomt när jag ska gå och lägga mig och jag saknar att kramas, pussas och bara prata om allt och ingenting med honom. Det är helt enkelt inte samma sak med telefonsamtal och snapchat. Hade det inte varit för Gustav så hade jag nog kunnat stanna i Sverige i några veckor till. Men nu åker jag "hem" på tisdag och jag längtar men har samtidigt ångest. Det är förvirrande. På ett sätt är det lite som att jag går igenom flytten en gång till, för nu måste jag säga hejdå till min vardag med min familj ännu en gång, och jag vet att jag kommer börja sakna dem så otroligt mycket sekunden efter att jag säger hejdå på flygplatsen. 

 

2018-01-05 / 21:36:00 / Vardag

---

Fin bild!<3

Förstår att det är jobbigt att åka iväg och lämna alla också, men det kommer säkert bli toppen bra när du kommer fram :) Brukar alltid vara jobbigt att åka men väldigt roligt att komma fram.

Det kommer säkert gå jättebra :D

Förstår att det känns jobbigt att säga hejdå men skönt med vardagen igen! Njut av de sista dagarna i Sverige denna gång :)

Känner verkligen igen mig såååå mycket! Även om jag bara åkte tillbaka till andra sidan Östersjön och inte till ett helt annat land ;) Men det kommer bli så himla bra =) Kram <33

Förstår helt! Jag bodde i Kenya i 1 år och jag kunde inte ens åka hem på jullovet för jag var för rädd att börja sakna alla igen.
Men det blir jättebra ska du se ! :)

Åh så jobbigt... Men tänk när du väl är klar. Då kommer du att vuxit som människa, ha massa erfarenheter i bagaget och vara starkare än innan. Jag beundrar dig! Kör på nu så hoppas vi att kommande tre månader går fort. :-)

Åh vilken härlig bild! Sånt vinterland!

Förstår att det är jobbigt att lämna familjen, men du får tänka att det inte är föralltid! :D Ni ses snart igen!

Vad mysigt att ni snart träffas igen! <3 Kramis

Den här saknaden är riktigt tuff men du klarar det, tänk bara på hur roligt och spännande du har det i Edinburgh, du är snart hemma igen! :D

Förstår dig, men vilka saker du får uppleva, det är värt det! Och vilken fin bild, som vanligt när du fotar!!<3

Du skriver så himla fint, nästan som att läsa en bok :)

Det där med avsked och att vara ifrån någon man tycker om är inte lätt alltså... även om man vet att de finns kvar där och att man alltid är välkommmen hem igen när man åker, så saknar man dem likförbannat något enormt ändå... hoppas iaf att det kommer bli bra och att det ändå kommer kännas bra att komma tillbaka "hem" :)